Varför jag inte kan lita på FRA.

Den nya förbättrade FRA-lagen (dvs den gamla lagen som man pyntat med ett absolut minimum av sidenband och glitter) har nu baxats igenom ännu ett steg av den snudd på demokratiska processen, av våra snudd på demokratiska folkvalda. Jag tror det går åt helvete (teknisk term) för medborgarna. Jag tror inte vi kan förlita oss en sekund på att byråkrater och pärmbärare gör vad som är rimligt och vettigt i en given situation. Jag vet att när man en gång förklarat för ett så kallat "greyface" att det här är de regler som gäller, så har man ställt en spårvagn på spåret och det är lika omöjligt för en pärmbärare att vika från reglerna som det är för en spårvagn att göra en stoppsladd om det behövs.

Dagens Industri har en liten notis om att en bilist till slut vunnit striden om en biltullsavgift. I korthet blev mannen rammad av ett annat fordon och på grund av platsen för olyckan tvungen att köra genom biltullen. Han återvände ut ur "straffområdet" efter mindre än två minuter för att köra vidare åt det håll han skulle. För detta skulle han erlägga 20 kr i trängselavgift, för att han tvingats åka åt ett annat håll än han avsåg.
De 20 kronorna har sedan av byråkraterna dragits genom alla tillämpliga instanser innan Regeringsrätten till slut höll med Kammarrätten och gav bilisten rätt. Så långt klättrade alltså ett glasklart fall genom olika instanser, eftersom det är omöjligt för en rälsbunden byråkrat att använda sunt förnuft.

Det här fallet har kostat en förmögenhet, både i rättskostnader och i trovärdighet för de inblandade företagen och myndigheterna. Prestige är den dyraste vara som finns, för när det väl gått "prestige" (eller dess lantlige kusin "princip") i något så finns det inga gränser för hur mycket pengar man kan lägga ut, speciellt om det är någon annans pengar, till exempel skattebetalarnas. Den här mentaliteten är det som kommer att kosta några invånare per år deras integritet och kanske också liv och hälsa. När verket för Integration och Avvisning av Personer med Utländsk Härkomst bestämt sig för att personer från byn Bonjour utanför Lima i Mörkaste Peru är terrormisstänkta, så kommer en armé av ansiktslösa byråkrater att sätta igång med att på heltid hitta tecken på att de nio flyktingarna från Bonjour är skumma. De borstar tänderna i fel riktning. De klipper sig alla hos Achmeds Hårklyveri (för att han är ensam om att tala deras dialekt). De tankar med vänster hand i stället för höger, vilket också den berömde tamilske handbollsforwarden Ib Ock gör, och hans kusins guldhamsters förre ägare hade ett porträtt av någon som var lik Bin Laden på väggen hemma. Det stod visserligen "Jesus" under bilden, men den enkla finten går ju inte en seriös underrättelsetjänstanställd på.

Det är just för att FRA och dess tänkta domstolsliknande övervakande ande är bemannade med vanligt folk, eller det subset av folk vi kallar byråkrater, som jag är orolig. Jag tror inte de vanliga FRA-anställda är illvilliga. Jag tror inte de vill avlyssna folk bara för att det är kul. Jag tror att de sitter fast på sina spår, de har skygglappar som hindrar dem från att se klart på situationen och likt biltullarmästarna och likt försäkringskassans personal (som stänger av ersättningen till cancerpatienter för att de inte är så sjuka att de förväntas dö inom närmaste tiden) kommer de att göra det reglerna säger, oavsett hur vansinnigt det är. De har dresserats att inte tänka i tjänsten. Det är INTE sådana människor jag vill anförtro mina hemligheter och mina privata tankar.

För detta, för ändamålsglidningen, för det oetiska i massavlyssning, för det suspekta i att en civil myndighet har militära uppgifter, för det allmänna bästa och för en förbättring av världshälsan i det stora hela tycker jag att FRA måste läggas ned, dess uppgifter överföras till de militära organisationer som redan från början borde haft uppdragen och de som stressat igenom den här lagen mot folkets vilja borde skämmas. Jag tror inte de har förmågan, men de borde verkligen skämmas. Och efter nästa val borde de se sig om efter nya jobb.

Trackback URL for this post:

http://www.webhackande.se/trackback/81

Kommentarer

Jag är en pärmbärare

Jag kan med utgångspunkt från mig själv intyga att det du skriver stämmer, åtminstone vad gäller "pärmbärarens" tilltro till gällande regler. En sådan person betecknas av Myers-Briggs som ISTJ (introverted, sensing, thinking, judging) och av David Keirsey som Inspector Guardians. Jag hamnar själv i den kategorin. Liknelsen med spårvagnen känns mycket träffande.

Skygglapparna håller jag dock inte riktigt med om. Det till synes inhumana beteendet är inte en följd av att vi bortser från andras vedermödor, utan att vi fattar beslut på andra grunder. I fallet med trängselavgiften (som jag inte har läst om förut) anser jag det helt riktigt att saken drivs till regeringsrätten, trots att kostnaderna för detta vida överstiger den avgift det handlar om. Det viktiga är att man får klarlagt vad regelverket betyder, för då kommer det alla andra till del. Ibland kan ett sådant här fall leda till insikten att regelverket är felaktigt; då får man ändra på det. Om handläggaren redan på den lägsta nivån skulle stryka kravet på 20 kronor "av hänsyn till omständigheterna" utan att någon sådan möjlighet framgår av regelverket, då har reglerna förlorat kontakten med verkligheten, vilket i längden innebär att man aldrig kan följa dem, samtidigt som politikerna som skrivit reglerna tror att allt är frid och fröjd. Det leder till rättsosäkerhet och bäddar för framtida katastrofer.

Det betyder nu inte att jag som ISTJ accepterar att följa vilka regler som helst. Min reaktion på orimliga regler är dock inte att bryta mot dem i tysthet, utan att försöka åstadkomma en ändring av dem. Ytterst kan jag bryta mot reglerna offentligt, för att framtvinga en prövning och/eller ändring.

När det gäller FRA vänder jag mig fortfarande till regelverket, till lagen, för besked om hur jag skall agera, och jag finner att jag måste säga upp mitt telefonabonnemang. Inte för att jag ogillar att FRA kan avlyssna mig, utan för att det är förbjudet för mig att lämna viss information till FRA. Att fortsätta att använda telefon i vetskap om att den är avlyssnad är för mig att begå ett brott, eller åtminstone att medverka till ett. Riksdagen har i praktiken förbjudit mig att ringa privatsamtal, och då gör jag som riksdagen har bestämt och slutar ringa privatsamtal. Jag säger upp abonnemanget inte främst av kostnadsskäl, utan för att fortsatt abonnemang skulle innebära ett accepterande av de ändrade avtalsvillkoren, vilka fortsättningsvis inbegriper allmän avlyssning. Jag kan inte med gott samvete upprätthålla ett abonnemang när jag inte är överens med motparten om avtalsvillkoren. Dessutom har operatören rätt att stänga av abonnenter som använder nätet för att begå brott. Bättre att förekomma än att förekommas.

Så, precis som det finns pärmbärande spårvagnar på FRA, så förekommer samma personlighetstyp i stor mängd utanför myndigheten. När nu två spårvagnar befinner sig på kollisionskurs på ett enkelspår, vilken av dem förväntas sladdbromsa för att avvärja en olycka?

- Men du kan väl inte säga upp ditt abonnemang? Hur skall vi då kunna kontakta dig?
- Beslutet är redan fattat. Alla tjänar på att debatten lägger sig.

Jag har varit pärmbärare...

Jag har under en kort men intressant period arbetat på IT-avdelningen i en kommunal förvaltning, och där träffat en samling pärmbärare och professionella byråkrater, och det är möjligt att våra erfarenheter skiljer sig åt för att vi arbetat i olika miljöer, men skygglappar förekom definitivt på en del av de människor jag mötte i arbetet. Det fanns en mycket utbredd fobi mot att fatta beslut i någon officiell form, och åtminstone en av de personer jag träffade ofta undvek att skriva under papper över huvud taget, annat än tidrapporter. Den känsla jag fick var att det fanns en aversion mot att ta risken att behöva motivera sina beslut, en rädsla för att någon skulle kunna ställa en till svars för något. Jag har aldrig hört talas om att någon tvingats ta ansvar för sina beslut i sådana här miljöer, så jag ser rädslan som irrationell.
Jag tror att jag rent abstrakt kan förstå behovet att dra ett uppenbart fall till högsta instans, men jag är inte säker på att jag förstår logiken i det hela. Det jag själv hellre hade sett var att på varje arbetsplats där man hanterar ärenden som har med allmänheten att göra (som till exempel försäkringskassan eller trängselskatteverket) skall det finnas en chef över byråkraterna som officiellt har klassats som "vuxen". Någon som har rätt att gå in och ta ärenden som hanteras på uppenbart sanslöst sätt och ge dem ett omedelbart avslut för privatpersonen i fråga och samtidigt skyffla frågan vidare till någon instans som kan fatta beslut som är rådgivande och formar praxis för tolkningen av lagen eller regeln. På så sätt kunde en mängd lidande undvikas till en relativt ringa kostnad, och en större smidighet kunde uppnås i systemet. I stället för att någon ställs på bar backe när ersättning dras in (eller motsvarande) kunde vederbörande fortsätta få sjukersättning, med möjligt senare krav på återbetalning om det visar sig att tolkningen trots allt inte skulle vara till personens fördel.
Jag betraktar "spårvagnarna" som ett ringa men dock hot mot civilisationen. När saker är orimliga är det varje persons rätt (och snudd på skyldighet) att säga nej och inte utföra den handling som begärs. I teorin är sverige ett cirkelformat land där alla har samma tillgång till allt. I verkligheten är landet avlångt och ojämlikt på allehanda sätt, och det som är självklart i Åstorp är sanslöst i Yxskaftkälen och tvärt om. Ett konkret exempel är reglerna för hur man får bygga strandnära. Lagarna är väl anpassade för Stockholms skärgård, men ytterst märkliga när de skall tillämpas i norrlands inland där det inte finns grannar på mils avstånd. När lagarna följs till punkt och pricka av de lokala spårvagnarna uppstår konflikt mellan karta och verklighet, och skygglappseffekten uppstår när man vägrar erkänna att lagarna är dåligt anpassade till den lokala verkligheten.
Verkligheten tenderar att alltid vara mer komplicerad än kartan, och alla regler stöter förr eller senare på ett extremfall som gör dem olämpliga eller otänkbara att genomdriva. Det borde finnas ett sätt att hantera sådana konflikter utan att det kostar man-år av juridiskt arbete.

Bra! Helt skamligt kopierat,

Bra! Helt skamligt kopierat, nästan rakt av, utskrivet på papper och nu i brevlåda på väg til utvald politiker. Tack.

Det finns ingen skam

Det finns ingen skam i att kopiera. Det är skillnad mellan att kopiera och att stjäla, trots att skivbranschen ihärdigt försöker övertyga oss alla om att det är precis samma sak. Kopiera gärna mina ord, det kostar mig inget.
En dag kommer vi att få politikerna att förstå det här också.

Alternativ för kommentarvisning

Välj ditt önskade sätt att visa kommentarerna och klicka på "Spara" för att verkställa dina ändringar.

Skriv ny kommentar

  • Webbadresser och e-postadresser görs automatiskt till länkar.
  • Tillåtna HTML-taggar: <a> <em> <strong> <cite> <code> <ul> <ol> <li> <dl> <dt> <dd>
  • Rader och stycken bryts automatiskt.

Mer information om formateringsmöjligheter