Vi har en massa effektiva och fina lösningar i det här landet. En del kan verka lite märkliga, som till exempel att vi har en massa verksamheter som bedrivs så att säga frikopplade från sina egna produktionsmedel. SJ, som heter så fast de inte äger några järnvägar, har sin verksamhet skild från Banverket. Trots att de är helt nödvändiga för varandra är verksamheterna separata. Militären äger inte sina lokaler, det gör Fortifikationsverket. Skolorna äger inte sina lokaler heller. Vad är vitsen med detta?

Tja, förutom den teoretiska möjligheten att ha konkurrerande användningar av infrastrukturen (vilket faktiskt sägs fungera i banverkets fall) så genererar det ju en massa extra verk, vilket politiker tycker om. Den som har flest verk vinner. Det är smidigt att kunna smussla undan politiskt svårplacerade och sätta dem i karantän för tillfället. En reträttpost som verkschef är ju fortfarande bättre än ett arbete. Dessutom är det ett bra sätt att få snurr på pengarna. Det är nämligen så att kraven som ställs på de här under-verken är desamma som ställs på all annan kommersiell verksamhet. Här börjar det bli intressant.
Militären har det skurits friskt i, som jag tidigare skrivit, och oavsett hur mycket personal man än tar bort och hur mycket övningar som rationaliseras bort, så sjunker inte kostnaderna nämnvärt. Det är inte bara en albatross vid namn JAS som ÖB har hängande runt halsen, utan dessutom denna migrän till fortifikationsverk som läcker pengar. Det är nämligen militären som skall täcka fortverkets kostnader genom att erlägga marknadsmässig hyra på alla sina lokaler. Fortverket skall gå med vinst, det står i deras verksamhetskrav. Det står också uttryckligen att de inte får dra ned på underhållet för att spara pengar åt "hyresgästen".

Hur många andra än armén och möjligen tokiga rave-arrangörer har nytta av en betongbunker med åtta meter tjocka väggar? En underjordisk flyghangar? Ett artilleriskjutfält? Visst, om jag hade pengarna skulle jag köpa en underjordisk hangar, en fluffig vit katt och ett långt cigarrettmunstycke och planera att ta över världen, men oavsett vad FRA och Co tror så befolkas inte världen av filmskurkar. Det här är lokaler som är i stort sett värdelösa för alla utom den nu aktuella hyresgästen, som inte har något val utan bara kan slanta upp. Det är inte ens praktiskt för armén att säga upp sina hyreskontrakt, för fortverket skulle bara höja hyrorna på det kvarvarande sortimentet så de fick in samma pengar i slutänden. De har nämligen kravet att deras fastighetsbestånd ska ge ett visst antal procent i utdelning. Därför hjälper inte nedskärningarna i militären. Det här, plus den osparkbara yrkesmilitärkåren och de få men dyra felsatsningarna gör att försvaret inte har någonstans att vända sig.

Skolornas situation är snarlik. På ett av våra universitet, jag säger inte vilket av hänsyn till de som försöker driva verksamheten, finns en nybyggd anatomisk teater med bättre ergonomi och undervisningsmöjligheter än den gamla. Den nya är så dyr att hyra för universitetet att den står oanvänd, medan så mycket undervisning som möjligt förläggs i den gamla som är så nedsliten att den gör eleverna och framför allt städpersonalen förtvivlad. Ett nybygge står tomt, till ingen nytta, för vem i hela världen har nytta av en så speciell lokal annat än skolan? Tanken att ta ut marknadshyra på skollokaler känns så dum att det återigen känns som om någon läst det i en chefstidning på flyget. Nån slags "Marknadsfeodalism för dummies" eller liknande. Även "vanliga" skollokaler brukar vara hårt anpassade för sin specifika verksamhet, med speciell kabeldragning etc. I stort sett oanvändbart för alla andra sorters hyresgäster.

Vem tjänar då på det här "monopolspelet" där skattepengar skyfflas runt runt i olika organisationer som fakturerar varandra, trots att alla pengarna från början kommer ur samma plånbok (dvs din)?
Staten, verkar vara det givna svaret. På det här sättet kan man säga "vi ger ett bidrag på 25% mer till studierna!" och folk går på det. Bidragen går ut till skolorna, och återvänder raskt via dolda avgifter som de här hyrorna. Pengarna snurrar runt, men inte i ett nollsummespel. Varje gång de passerar en administration så nöts de ned lite. Verkschefen bjuder sina kontakter på middag. Driftskostnaderna för kontoret är några procent. Personalen kostar. Ett representativt kontor kostar. Man vill ju inte ha vilka skräpfåtöljer som helst, utan det bör vara batikskinn och gärna lite snyggare trädetaljer, men inte regnskog för bövelen.

Modellen med "beställare och utförare" som en massa kommuner och verk lade sig till med på 90-talet är på väg ut igen på de ställen där man tänker lite snabbare. Den affärsmodellen fungerar bara på den öppna marknaden, där kunderna verkligen kan byta leverantör och leta efter bättre priser. I de här fallen är den viktiga mekanismen ur funktion, eftersom det inte finns någon öppen och fri marknad för föreläsningslokaler med möjlighet att utföra kemiska experiment, eller för den delen för verkstadshallar som kan serva jaktplan eller lok. I bästa fall kan man se det här som ganska avancerad sysselsättningspolitik, men tyvärr en sådan som inte är riktad till de personer som verkligen behöver stöd.