Jag håller på att bygga om bloggen, så ni får ursäkta stöket. Jag vill dock sticka emellan med en bloggpost som betyder mycket för mig. Så here it goes:

Jag är extremt mån om mitt privatliv, men nu tänker jag göra ett litet undantag och släppa er lite närmare inpå livet än vad jag normalt känner mig bekväm med. Jag känner mig inte speciellt bekväm med det den här gången heller, men efter att ha läst #homoriot i några dagar och ha sett torsdagens SVT Debatt, så känner jag att någon måste säga det jag har att säga.

Jag är tämligen övertygad om att jag kommer att få skit för det, men vet ni vad? Bring it on. Det är bättre att ni dumpar era fördomar på mig än på någon som inte orkar ta skiten.

Jag har i hela mitt liv konsekvent vägrat att känna mig diskriminerad. Jag tror nämligen att det bästa sättet att bekämpa diskriminering är att leva som man vill och helt enkelt vägra acceptera tramsiga begränsningar som andra försöker tvinga på en. Jag fokuserar hellre på det bra än på det dåliga.

Det har fungerat alldeles utmärkt i princip hela mitt liv. Men, på sistone har min grandiosa plan fallerat en smula. I dag slog det mig varför. Jag har tidigare hållit mig på min kant. Jag har noggrant valt vilka jag umgås med. Jag har valt utbildning och arbete som ger mig frihet. Jag har valt att leva i marginalen där folk bryr sig om mig och ger blanka fan i hur jag lever.

Nu står jag dock inför en del stora val här i livet. Det är val som tvingar mig att lämna mitt trygga liv i marginalen och röra mig in mot samhällets mitt. Detta har tvingat mig att smått förvånat inse att: “Shit… Jag har levt i en skyddad verkstad…”

De senaste veckorna har stora delar av den världsbild jag byggt upp raserats. Min trygga värld i samhällets utkant räcker inte till och när jag ger mig ut i resten av världen är jag inte så välkommen som jag inbillat mig att jag skulle vara. Jag får vara där, men bara på nåder.

Låt mig ta några exempel:

Realitycheck 1:
För några år sedan friade jag till min flickvän och hon sa ja. Sedan dess har vi inte lyckats ha semester samtidigt tillräckligt länge för att hinna med att gifta oss ordentligt. Det suger, så nu har vi beslutat oss för att strunta i semestrar och annat världsligt och gifta oss i alla fall.

Vi tog ett första steg mot giftermål genom att fråga en mycket god vän om hon kunde viga oss. Vännen har ett arbete som potentiellt medför vigselrätt. Eller, det var vad vi och vännen trodde. Dessvärre har vännens arbetsgivare andra tankar och meddelade vänligt, men bestämt, att det där med vigselrätt fick nog vara, eftersom man anade att den potentiellt skulle användas till att viga samkönade par. Det sög för oss. Det sög ännu mer för vår vän som tvingades in i ett helt omöjligt val som ingen ska behöva göra.

Realitycheck 2:
Nästa anhalt var Skatteverket. Man måste skicka in en hindersprövning när man ska gifta sig och den kan man enkelt och praktiskt ladda hem från Skatteverkets hemsida. Piffigt värre. Det är mindre piffigt att Skatteverkets exempelpar på blanketen är: “Lotta & Hektor” och “Emmi & Alfons”.

Det är subtilt, men oavsett vad lagen säger om könsneutrala äktenskap, så är det uppenbart att blotta tanken att Lotta och Emmi eller Hektor och Alfons skulle finna lyckan tillsammans inte är vad man på Skatteverket föreställer sig när man tänker på äktenskaplig lycka. Jag hade inte brytt mig om det var ett exempelpar. Men när man nu har två exempel, så varför är de likadana? Skulle någon ha dött om de inte vore det?

Realitycheck 3:
När vi nu tagit tag i det första riktigt stora vuxenbeslutet, nämligen att gifta oss, så beslutade vi oss för att fundera på om vi ska utöka vår lilla familj med barn. Det är ett område vi inte ens vågat närma oss tidigare. Det har bara känts avlägset. Något som andra gör, men inte vi. Men när vi till slut började prata om det insåg vi att det kanske egentligen inte var vad vi tyckte, utan snarare det vi blivit itutade att tycka. Därför beslutade vi oss för att ta oss en ordentlig funderare och fatta ett välinformerat beslut på egen hand, så att vi inte skulle sitta och ångra ett ickebeslut om tio år.

Realitycheck 4:
Efter lite research visade det sig vara en smula mer komplicerat än vad vi hade trott. Vi hade först en tanke om att adoptera, eftersom det finns så många barn som behöver föräldrar här i världen. Dessa barn får dock klara sig utan åtminstone de här föräldrarna ett tag till.

Trots att homosexuella par enligt lag har fått adoptera barn i Sverige i flera år, så har ynka ett samkönat par hittills faktiskt lyckats få bli föräldrar till ett adopterat barn. Anledningen är att adoptionsbyråerna inte ens försöker hitta samarbetspartners i utlandet som är villiga att låta homosexuella par ta hand om ett barn. Samtidigt görs inte ett skit från politiskt håll för att uppmuntra dem att göra det.

Realitycheck 5:
Eftersom vi båda är 37 år gamla kan vi i princip glömma inseminering i det landsting där vi bor. Den sammanlagda väntetiden för att ens börja försöka gör att det är en reell möjlighet att vi inte ens skulle hinna försöka innan vi blev för gamla.

Om vi skulle hinna och faktiskt lyckas, så är det helt uteslutet att vi skulle hinna med att skaffa ett syskon till barnet. Eftersom vi båda tycker att att syskon är viktiga, så blir det problematiskt.

Vi skulle naturligtvis ha researchat detta tidigare, men ett helt liv av mer eller mindre subtila hintar om att barn inte är något som sådana som oss gör att tankarna kommer sent. Kanske för sent.

Realitycheck 6:
Då kvarstår insemination i Danmark. Där finns det ett gäng kliniker som är både seriösa och välkomnande. Väntetiden är noll eller betydligt kortare än i Sverige vilket är ett plus. Det är däremot bökigt och kostsamt att behöva åka till Danmark med jämna mellanrum. Det är inte utan att man funderar på varför det inte finns privata alternativ i Sverige. Det kanske finns någon nifty lagparagraf som sätter stopp för det. Vad vet jag?

Realitycheck 7:
Det finns dock ett betydligt mycket värre problem med Danmarks-lösningen. Eftersom vi båda är kvinnor, så blir vi i lagens mening inte båda föräldrar till eventuella barn som kommer till i Danmark. Hade en av oss varit man hade det inte varit några som helst problem. Då hade mannen per automatik blivit pappa.

Eftersom lagen gör denna märkliga skillnad på folk och folk, så återstår bara närståendeadoption. Det är en process som, vad jag förstår av samtal med folk med erfarenhet av detta, kan se ganska olika ut på olika ställen. I värsta fall är den marginellt oblodigare än vilken adoption som helst. I bästa fall en ganska enkel historia som innefattar ett hembesök av socialen, samtal med någon släkting eller vän som intygar att man inte är en hemskt person och lite pappersarbete. Oavsett vilket, så är det ett stressmoment som varken barnet eller de nyblivna föräldrarna behöver under en period som är nog så omvälvande i alla fall.

En närståendeadoption kan bara ske efter att barnet är fött. Det innebär att barnet under några månaders tid bara kan hålla tummarna och hoppas att ingenting händer med den biologiska mamman. Den andra mamman har nämligen ingen “riktig” mamma i lagens mening. Om något skulle hända med den biologiska mamman är både barnet och den andra mamman utlämnad till någon byråkrats godtycke vad det gäller vårdnaden. Det är statens uppgift att se till att barn är trygga. Att placera dem i vårdnadslimbo utan någon som helst anledning är inte att bidra till deras trygghet.

Och nu då?
Jag vet inte vad just våra funderingar kommer att landa i, men det gör mig upprörd att våra funderingar hela tiden stöter på patrull. Vi håller på att fatta beslut som borde omgärdas av glädje och framtidsvisioner. Istället måste vi fundera på hur vi ska ta oss förbi hinder efter hinder. Jag önskar att det enda vi behövde fundera på vore om bröllopstårtan ska smaka choklad eller jordgubb och om en potentiell lillknodd ska heta Stig efter farfar eller Emelie efter mormor. Det vore ta mig fan en ren jävla lyx…

I somras bet jag huvudet av en god vän som sa att det där med hbtq-frågor är överspelat i Sverige eftersom alla slag är vunna. Han menade inget illa. Han såg världen ur sitt perspektiv. Jag tror att det ofta är så. Man ser världen ur sitt perspektiv.

Min värld var alldeles utmärkt så länge jag höll mig på min kant och inte tillät mig att göra någre större anspråk på att ha samma rättigheter som alla andra. Så snart jag började få ambitionen att kunna göra allt det där som andra gör såg den inte lika trevlig ut igen.

Det suger fett att vid 37 års ålder inse att man är en andra klassens medborgare. Min vän hade rätt i en sak. Hbtq-frågor är överspelade. Det är dags att tala klarspråk och benämna det hela vid sitt rätta namn: medborgarrätt. Ett samhälle är inte öppet och rättvist bara för att de i mitten kan tänka sig att tolerera de som befinner sig på kanten. Det handlar inte om att tolerera. Det handlar om att inkluderas, om att behandlas som alla andra och om att vara lika inför lagen.

Det är en ganska smärtsam process att få de här insikterna, men vet ni vad? Jag har något som är starkare än alla fördomar i världen. Jag har kärlek.

Jag tänker fortsätta att fokusera på det som är bra och vägra acceptera att känna mig begränsad, men jag tänker inte fortsätta att gömma mig i marginalen för att åstadkomma det.

Jag har inte bara kärlek, jag är dessutom envis som synden också. Motgångar gör mig bara än mer beslutsam att göra Sverige och resten av världen till en bättre plats. Eller som Catwoman skulle ha sagt: “Life’s a bitch, and so am I.

Welcome to WordPress. This is your first post. Edit or delete it, then start blogging!

Jag tänkte bara förvarna om att det kan komma att bli en del stök här på bloggen i ett par dagar. Jag tänker nämligen äntligen göra slag i saken och flytta hem min blogg från servern i USA. Det känns en smula tryggare att låta den husera hemma i Sverige.

Om allt går som planerat ska flytten vara fix och färdigt inom ett par dagar. Efter det ska bloggen designas om en smula och få lite nya funktioner, men en sak i taget.

Så, jag hoppas att ni står ut med röran. Det kommer att bli bättre.

Det är extremt bråda dagar här. Det händer saker hela tiden. De senaste två veckorna har jag tillbringat med att försöka hinna få något gjort mellan alla telefonsamtal. Det är inte helt lätt. Det är dock på det hela taget mycket bra. Att min telefon inte är tyst i fem minuter beror på att journalister och andra vill veta vad Piratpartiet tycker om det ena eller andra. Det är skitbra.

Än mer roligt är det att de som hör av sig vill veta vad vi tycker i en massa olika frågor, inte bara om en eller två. Den senaste veckan har jag mest svarat på frågor om ACTA och hovrättens beslut att inte ta upp Pirate Bay-fallet. Men jag har svarat på en inte oansenlig mängd frågor om kommentarsfält, rättssäkerhet, datalagringsdirektivet, FRA-lagen, IPRED-lagen, filtrering av nätet, bristande transparens inom EU, osv, osv.

Jag har dessutom fått svara på en hel del frågor om själva Piratpartiet. Vad är ert nästa steg? Vad är planen fram till valet? Vad händer runt om i landet? Vad händer internationellt? Hur blir det med breddning av partiprogrammet? Jag älskar de där frågorna. Vet ni varför? För ett par år sedan hade jag haft svårt att svara på dem, men inte nu. Jag kan prata hur länge som helst om dem. Det händer saker på många ställen och vi har en plan för framtiden. Det är en lyx som vi inte alltid haft, så nu gäller det att ta väl hand om den och lägga i en växel till.

Det dyker dessutom upp fler och fler som drar i de frågor som intresserar oss. Här är fyra exempel på det bara från de senaste par dagarna:

Marcin de Kaminski och Måns Adler har skrivit i Expressen: “Telekombranschen måste välja sida“. Mycket intressant läsning.

Marcin de Kaminski är flitig och har skrivit på SVT Debatt också: “Jakten på fildelare skadar förtroendet för rättsväsendet“. Good shit!

Mårten Schultz i DN: “Rättsstaten behöver en makeover“. Intressanta tankar även här.

Lars-Göran Engfeldt, ordförande i Transperancy International Sverige, skriver även han i DN: “Vad hindrar politikerna att ta itu med bristerna i insyn?“. Riktigt bra den med. Jag har läst den och skrivit en replik som publiceras i DN i kväll eller i morgon. Länk kommer.

“Men”, kanske du tänker, “de tar ju våra frågor! Det är vi som ska äga dem!” Nej, vi ska inte “äga” frågor. Vi ska leverera spännande och nya vinklar i frågor. Vi ska vara i framkant och vara tongivande i frågor. Det är en väldig skillnad mot att äga. Om vi “äger” frågor kommer ingen annan att diskutera dem och det fungerar extremt dåligt att bilda opinion om man är den enda som pratar om något. Det testade vi inför valet 2010 och det fungerade inte. Det ska vi dra lärdom av. Riktigt bra och starkt opinionsbildning bygger på mångfald och samtal, inte på enkelriktat megafonande.

Kort sagt, uppmuntra alla som kan och vill prata om det vi gillar att prata om. Det spelar inte ens någon roll om de delar våra åsikter. Så länge de intresserar sig för samma saker, så lovar jag att deras insatser kommer att göra vårt opinionsbildande både roligare och mer effektivt.

Dessvärre innebär de bråda dagarna att jag har mindre tid för att mata mina bloggar med roliga och intressanta bloggposter. Det är ett ständigt dåligt samvete som jag kommer att försöka ta hand om bättre framöver. Jag lovar.

Jag har dessutom en mejl- och meddelandekö som får mig att känna mig som Sisyfos. För varje mejl eller meddelande jag svarar på dimper det ner två nya. Jag försöker svara på allt så fort jag kan, så ha tålamod om ni inte får svar så snart som ni hade hoppats.

Överbelastning är dock inte bra. Därför kommer jag och resten av ledningen inom kort att söka ledningspraktikanter. Tanken är att praktikanterna ska hjälpa oss att hinna med våra sysslor, samtidigt som de får en inblick i hur allt fungerar och får möjlighet att lära sig en massa bra saker, som man kan ha användning för både i och utanför partiet. Håll utkik efter mer information om det. Det kanske är något som skulle passa dig perfekt.

Just nu är jag så himla glad. Trots att det har varit svinkallt i dag, så satte tusentals personer på sig långkalsongerna och gav sig ut för att demonstrera mot ACTA på många platser runt om i landet.

Det känns fantastiskt. Så länge det finns människor som är beredda att kämpa för en bättre värld, så finns det gott hopp.

Fler bilder från Stockholmsdemon finns här. (TAck till Christian Engström för dem.)

Media har plockat upp saken. Det kan ni spana in här: Expressen, Aftonbladet, SvD, DN 1, DN 2, Sydsvenskan, GP, SVT, SR.

Flera personer talade under demonstrationen i Stockholm. Bland annat Christian Engström (MEP, PP), Carl Schlyter (MEP, MP) och Mikael Gustavsson (MEP, V). Jag pratade också en liten stund. Jag hade som vanligt skrivit ihop ett tjusigt tal som jag sedan naturligtvis inte höll mig till för att fingrarna var för alldeles för kalla för att scrolla fram texten i telefonen.

Det jag faktiskt sa kan ni kika på här. Om ni blir sjösjuka så beror det på att fotograf-Janne höll på att frysa ihjäl när han filmade.:

Det jag skrivit i förväg kan ni läsa här:

För två och ett halvt år sedan valdes Piratpartiet in i EU-parlamentet. Sedan dess har vårt folk i Bryssel i princip dagligen lämnat små rapporter till mig om hur dåligt det är ställt med öppenhet, transparens och demokrati inom EU.

Att det fanns en brist på transparens och ett demokratiskt underskott kom inte som en överraskning för någon av oss, men omfattningen blev en chock.

Det internationella handelsavtalet ACTA är ett perfekt exempel på det maktmissbruk som genomsyrar så mycket av arbetet i Bryssel. ACTA visar upp EUs absolut sämsta sidor som i en liten ask.

ACTA har förhandlats fram i största hemlighet. Bakom stängda dörrar har byråkrater och lobbyister från film- och musikbolagen. De har hejats på av en ivrig EU-kommissionen. De har suttit och kommit överens om saker rakt över huvudet på våra folkvalda EU-parlamentariker. Man har ägnat sig åt ett systematiskt hemlighetsmakeri för att minimera våra möjligheter att påverka avtalets utformning.

Vid dessa hemliga förhandlingar har man bland annat kommit överens om att våra, era och mina, grundläggande rättigheter är mindre värda än privata bolags vinstintressen.

Man har i handling visat att man struntar högaktningsfullt i de röster vi har lagt i demokratiska val. Det är inte okej.

Världen är rutten, men tillsammans kan vi göra den bättre!

Tänd ljuset i maktens korridorer. Transparens och öppenhet föder ärlighet.

Världen är rutten, men tillsammans kan vi göra den bättre!

Förbättra beslutsprocesserna. Avtal och lagar ska förhandlas fram av våra folkvalda, inte av byråkrater och lobbyister.

Världen är rutten, men tillsammans kan vi göra den bättre!

Släng ut lobbyisterna ur förhandlingsrummen. Privata intressen ska inte ges mölighet att utforma våra liv och inskränka våra rättigheter.

Världen är rutten, men tillsammans kan vi göra den bättre!

Värna om det fria nätet. Ett fritt nät leder till bättre rättssäkerhet, bättre yttrandefrihet och bättre demokrati. Ett fritt nät är vårt starkaste vapen i kampen för våra grundläggande rättigheter. Det är ett demokrativerktyg.

Jag vet att det kan kännas tröstlöst ibland. Vi drunknar i bokstavskombinationer som hotar vår frihet. Är det inte FRA-lagen, så är det Ipred-lagen. Är det inte Sopa. så är det Pipa. Är det inte Datalagringsdirektivet, så är det Acta. Och det slutar inte där. Det finns många fler. De tycks aldrig ta slut.

Men när jag ser alla er som vågat trotsa vinterkylan idag, så fylls jag av hopp.

Tillsammans har vi chansen att bli de hjältar som framtidens ungar kommer att läsa om i sina historieböcker.

Världen är rutten, men tillsammans ska vi göra den bättre!

Tack för att ni finns!

Tack för mig!

Det har dykt upp en ny tag på twitter som fångat mitt intresse: #homoriot. Den ser ut att kunna få samma spridning och genomslag som #prataomdet fick.

Tanken med #homoriot är att berätta om de fördomar som hbtq-personer dagligen stöter på i sina liv. Taggen höjs till skyarna och jag har under dagen fått otaliga påstötningar om att jag MÅSTE följa den för att jag är flata. Men nej, jag MÅSTE sannerligen inte följa någon tag, speciellt inte för att jag är flata.

Men, eftersom jag är en smula twitterberoende har jag så klart följt den i alla fall. Det skrivs inte mycket i den som jag inte kan relatera till utifrån personliga erfarenheter. De som faktiskt MÅSTE följa taggen är ironiskt nog alla de som inte fattar att det är just de som behöver läsa det som står i taggen.

Ni vet vilka jag menar. Alla de där som tycker bögskämt är skitkul. Alla de som tycker att två flator by default är en trekant waiting to happen. Alla de som tror att man inte märker när de undviker att nämna något som överhuvudtaget har med ens läggning att göra. De som undrar vad “DU” ska göra i sommar fast de vet att man har en sambo sedan flera år tillbaka och naturligtvis inte har några planer på att tillbringa sommaren utan henne.

Jag hade kunnat bidra med massor av tweets i #homoriot-taggen, men jag känner mig tveksam. Jag hade kunnat berätta att det suger att:

• känna sig tvingad att som tonåring hålla sin flickvän hemlig i två år.
• få en flaska i huvudet på Hultsfred för att någon hade synpunkter på mig och mitt sällskap.
• bli erbjuden både tre- och fyrkanter för att det skulle vara “hett med två brudar”.
• hela tiden presenteras som “kompis” och “vän” under ett flerårigt förhållande.
• gå in i väggen på grund av jobb och få en psykolog som insisterar på att det beror på min “livsstil”.
• pussa flickvännen hejdå på busshållplatsen och hoppas att ingen våldsam typ på bussen såg det så att hon kan råka illa ut.
• inse att det där med att skaffa barn har man kanske mest struntat i för att samhället gjort sitt bästa för att avskräcka sådana som mig från det.
• få hundratals kommentarer om att jag är en ful och manhaftig flata från någon som vill slå sönder mina ben med en spikklubba.
• få höra att det där med hbtq-frågor är ointressant i Sverige där alla ändå har samma rättigheter.
• tänka att jag kanske blivit bortskickad om jag inte fötts i Sverige.
• jag är öppen offentligt bland annat för att slippa komma ut om och om igen.

Men jag vill inte berätta om sådana saker. Det tar emot. Jag vill berätta om helt andra saker. Jag vill berätta att:

• jag numera oftast orkar strunta högaktningsfullt i vad folk tycker.
• jag har ett jobb där folk behandlar mig och min flickvän precis som alla andra.
• jag har en flickvän som älskar mig och aldrig skulle degradera mig “kompis” eller “vän”.
• vi ska gifta oss så snart vi lyckas med konststycket att ha semester samtidigt.
• jag insett att jag är en riktig Svenssonflata.
• jag har insett att oavsett vilka signaler samhället skickar ut, så är det faktiskt vi som bestämmer om vi ska ha barn eller ej.
• ju mer öppen jag är, desto längre bort håller sig de bigotta trollen
• jag har lyxen att då och då få läsa mejl från personer som säger att min öppenhet spelar roll för dem.
• jag jag trivs alldeles utmärkt med den jag är och att mitt liv är pretty darned fantastic.

Det är sådant jag vill berätta om. Det gör mig gladare och starkare att berätta om de positiva sakerna än om de negativa sakerna. Visst, ibland har livet sugit ganska fett, men jag har sugit tillbaka varenda jäkla gång. Det är därför mitt liv ser ut som det gör i dag. Nyckeln är att aldrig någonsin tappa sugen.

Alla finner styrka i olika saker. Det har funnits perioder när jag också känt att jag behövt berätta för någon om allt det dåliga. Men nu vill jag berätta om allt som är bra. Det känns nästan som om jag är lite rädd för att låta allt det där dåliga smitta av sig på allt det där som är bra. “Don’t jinx it”, som min svärmor säger om allt och inget.

Med det sagt, jag kommer att fortsätta att följa taggen och jag hoppas framför allt att den letar sig ut till dem som verkligen behöver läsa den. Se till att den letar sig ut till dem. Den når precis så långt ut som våra retweets bär den.

På lördag den 4 februari kommer det att demonstreras mot Acta runt om i landet. Mer info om tid och plats finns på respektive demonstrations Facebook-sida:

Stockholm
Malmö
Helsingborg
Göteborg
Umeå
Kalmar
Sundsvall
Värmland
Borlänge

Jag (Anna Troberg) och vår EU-parlamentariker, Christian Engström, kommer att tala vid demonstrationen i Stockholm.

Jag hoppas att så många som möjligt kommer att ge sig ut och demonstrera mot Acta, men vi behöver göra mycket mer än så. Vi måste ägna oss åt lite hederlig opinionsbildning. Det betyder att jag nu vill se massor av insändare om Acta i lokalpressen. Information om hur ni skriver insändare och får in dem i tidningen finns i textform och videoform.

Flyers för utskrift finns här. Vill ni värva fler medlemmar finns det värvningskort att skriva ut här.

Här kommer dessutom lite kort info om Acta som ni kan använda er av när ni skriver insändare. Informationen finns även här, om ni vill ha en länk att ge era kompisar.

Vad är Acta?

Acta - Anti-Counterfeiting Trade Agreement - är ett handelsavtal mellan EU, USA och flera andra länder som är tänkt att stävja handeln med kopior av till exempel märkeskläder och väskor. I avtalet har man även bakat in diverse olika åtgärder för att stävja delning av upphovsrättsskyddat material på nätet.

Hur förhandlades Acta fram?

Hemliga förhandlingar
Acta har förhandlats fram i största hemlighet bakom stängda dörrar av byråkrater och upphovsrättslobbyister. Våra folkvalda EU-parlamentariker har aktivt hållits ovetande om förhandlingarna under arbetets gång, samtidigt som man tillåtit upphovsrättsindustrins representanter att sitta med vid förhandlingsbordet. Detta har bland annat lett till att EU-parlamentets ansvarige för Acta avsade sig uppgiften i ren protest.

Beställningsjobb åt upphovsrättsindustrin
Acta är odemokratiskt framarbetad repressiv lagstiftning förklädd till ett handelsavtal. Det demokratiska underskottet och bristen på transparens har lett till ett avtal som är ett rent beställningsjobb från upphovsrättsindustrin. Upphovsrättsindustrins intressen tas väl omhand, medan man inte tagit några hänsyn till enskilda medborgares intressen i form av rättssäkerhet, yttrandefrihet och demokrati.

De rika har bestämt åt de fattiga
Avtalet kan också kritiseras för att det förhandlats fram av rika länder, men förväntas följas även av utvecklingsländer som inte fått några möjligheter att påverka avtalet.

Vad innebär Acta?

IPRED-lagen blir kvar
Vi kommer inte att kunna göra oss av med den rättsosäkra IPRED-lagen. Avtalstexten är dessutom utformad på ett sätt som kan bana väg för skärpningar av IPRED-lagen.

Tullen kan få kolla igenom all din lagringsmedia
Tullen får, om varje enskilt land inte specificerar något annat, möjlighet att leta igenom usb-pinnar, mp3-spelare och annan lagringsmedia på jakt på upphovsrättsskyddat material. Frågan om hur tullen ska veta om din usb-pinne innehåller cd-skivor du köpt eller laddat ned besvaras inte. Det gör inte heller frågan om hur den privata information som finns på olika formar av lagringsmedia ska behandlas på ett integritetssäkert sätt.

Polisen får jaga fildelare utan anmälan
Polisen kommer att få jaga fildelare på eget bevåg, även när det inte finns någon anmälan om upphovsrättsbrott. Böter och fängelse kommer att vara det straff man kan dömas till. Redan i dag finns det tre specialåklagare och en taskforce om ca 15 specialutbildade poliser som jagar fildelare. Det är rimligt att anta att det finns andra områden där polisens knappa resurser skulle vara till större nytta för samhället.

Allt kopiering kan räknas som “kommersiell” kopiering
Gränsen mellan kommersiell skala och privat bruk kommer att luckras upp. Representanter från upphovsrättsindustrin har flera gånger hävdat att även kopiering av en ynka cd är “kommersiell” kopiering. Med Actas luddiga formulering kommer all kopiering att kunna betraktas som kommersiell.

Olagligt att gå runt kopieringsskydd
Acta kommer inte bara att göra det olagligt att gå runt kopieringsskydd, utan även att tillhandahålla utrustning som gör det möjligt. Med tanke på att man kan använda en vanlig laptop för att gå runt DRM-skydd kommer denna del av Acta att öppna för en rad besvärliga tolkningsproblem.

Potentiellt mellanhandsansvar
Acta öppnar dessutom för att lägga ett mellanhandsansvar på internetleverantörerna. Det betyder i korthet att internetleverantörerna riskerar att bli nätpoliser som tvingas blockera sajter och stänga av användare utan en ordentlig rättslig prövning. Det är en uppgift som internetleverantörer varken vill eller ska ha. Det är som att göra Posten ansvarig för alla paket och brev som skickas.

Acta-kommitté
Man kommer att tillsätta en icke-vald “Acta-kommitté” med befogenhet att utveckla och göra tillägg i avtalet. Hur långt mandatet sträcker sig förtäljer inte historien och i och med det ges Acta-kommittén i princip obegränsade befogenheter att förändra Acta och regelverket kring avtalet efter eget huvud. Därmed är de demokratiska mekanismerna helt satta ur spel.

Vad tycker den svenska regeringen?

Den svenska regeringen tycker att Acta är fina fisken och Sverige var ett av de länder som deltog i det symboliska undertecknandet av avtalet i Tokyo den  26 januari 2012. Nu ska Acta ratificeras av alla EUs medlemsländer. I nuläget tyder allt på att Sverige kommer att ratificera avtalet.

Vad gör vi nu?

Stoppa Acta
Här är det idel opinionsbildning som gäller. Berätta för dina vänner och bekanta om Acta. Kontakta dina folkvalda representanter (mailadresser). Skriv på namninsamlingen. Skriv ut och dela ut flyers (pdf). Skriv insändare (instruktionsfilm). Delta i demonstrationer. Bli medlem i Piratpartiet! Värva fler medlemmar!

Förbättra beslutsprocesserna
Internationella avtal av den här typen ska förhandlas fram av folkvalda representanter, inte av tjänstemän och lobbyister.

Släng ut lobbyisterna
Privata intressen ska inte ges möjlighet att beställa avtal och lagstiftning över huvudet på folkvalda representanter.

Förbättra transparensen
Öppenhet föder ärlighet. Det är svårt att fulspela inför öppen ridå.

Värna det fria nätet
Skapa lagstiftning som skyddar det fria nätet och leder till bättre rättssäkerhet, yttrandefrihet och demokrati.

Informationsfilm om ACTA

La Quadratures informationsfilm om ACTA.

Mer information

“Vad gör ACTA så kontroversiellt och varför behöver EU-parlamentariker bry sig?“
(Information från EDRi, Acess Now och TACD översatt av Piratpartiet, original här.)

“Internet drowns in inaccurate anti-ACTA arguments“
(ArsTechnica reder ut begreppen.)

“Piratpartiet protesterar mot svensk Acta-underskrift”
(SVT)

Och knappt hade jag hunnit förfäras färdigt över att Författarförbundet ger sig på biblioteken och kallar biblioteksbesökare “gratisätare som frossar på andras bekostnad” förrän jag fick en länk till den här artikeln i DN: “Bokbranschen tar strid om e-böcker“.

Norstedts och Piratförlaget har bestämt att lägga tre månaders karens på bibliotekens möjlighet att låna ut e-böcker. Fler förlag överväger att göra samma sak, eftersom de anser att våra svenska folkbibliotek är “ett statligt, subventionerat, helt lagligt Pirate Bay.”

Mjaha… Då är det väl bara en tidsfråga innan stämningarna börjar hagla över våra bibliotek också för att de gör sitt bästa för att mot förlagens vilja utföra det uppdrag de har att göra kultur tillgänglig för människor.

Mest intressant är dock att man lyfter fram utlåningen av “Jag är Zlatan” som en “chockvåg”. Denna chockvåg har satt skräck i förlagen. Aldrig tidigare har människor lånat en e-bok i sådan omfattning i Sverige. Det kan ju bara betyda en sak, eller hur? INGEN kommer någonsin att köpa boken! Eller vänta nu…

Redan innan julförsäljningen hade satt igång meddelade Bonniers att man hade sålt 415 000 ex av boken. Martin Ahlström på Bonniers beskriver denna försäljning som “förlags- och branschhistoriskt”.

Jag kan inte låta bli att undra vad det är som är så chockartat i detta att man nu gör sitt bästa för att sätta käppar i hjulet för bibliotekens e-boksutlåning. En “förlags- och branschhistorisk” försäljning är inte ett problem att lösa. Det är möjligen en nöt att knäcka: Hur kan vi uppnå detta igen? Kan det möjligen ha att göra med att stor utlåning leder till god spridning via pr-världens heliga graal, word of mouth? Är det i så fall inte ganska korkat att försöka begränsa utlåningen? Borde man inte istället uppmuntra den?

Arrangera inga pitypartyn för Zlatan eller hans förlag. Det är inte synd om dem. De skrattar hela vägen till banken. De förtjänar ett stort grattis för ett väl utfört jobb. Det är däremot synd om de svenska biblioteken som står under attack från de som representerar dem som tjänar allra mest på deras verksamhet: författarna och förlagen.

Jag hoppas verkligen att alla författare och bokförlag som just nu inte känner att de representeras speciellt väl av sina intresseorganisationer ställer sig upp och säger det. Jag är nämligen säker på att det är många som delar min vurm för biblioteken och deras uppdrag och som inte tycker om den situation som nu uppstått.

Debatten om bibliotekens utlåning av e-böcker rasar vidare. Jag skrev för ett par veckor sedan i Norran om detta. Då vaknade Författarförbundet och meddelade att man fått smak för Förläggareföreningens idé om att om man bara får låtsas att en e-bok är en pappersbok så är allt hunky dory.

Förläggaren Anna Vogel uppmanade Författarförbundet att “inte ta död på e-boken“. Även DIKs ordförande, Karin Linder, satte ner foten och uppmanade Författarförbundet att istället “bejaka möjligheterna“. Själv uppmanade jag dem tillsammans med Unni Drougge att “sluta spana efter den tid som flytt“.

Man kan alltså kortfattat säga att Författarförbundets förslag om att man ska tvinga biblioteken att låtsas att e-böcker och pappersböcker är samma sak möttes av ett ganska kompakt motstånd från alla möjliga olika håll. Detta motstånd har Författarförbundet i dag besvarat med en slutreplik: “Varför ska dikten vara gratis?”

Jag blev orolig redan när jag läste rubriken. Jag debatterat redan 2009 poeternas kniviga ekonomiska situation med Mats Söderlund en gång. Det har aldrig funnits en tid när det varit lätt att försörja sig på att enbart vara poet. Faktum är att jag inte kan komma på ett enda historiskt exempel på någon som lyckats med den bedriften. Det har att göra med att det finns en ganska hög aktiveringströskel vad det gäller poesi.

Jag är en litteraturnörd. Jag kan ta det där extra klivet för att det råkar vara mitt specialintresse. T.S. Eliot är min husgud och jag köper alltid när det kommer något nytt av Carol Ann Duffy och Alice Oswald, men sanningen är att vi är få som läser poesi skapligt regelbundet. Om Mats Söderlund tjänar lite på sitt poetiska värv, så har det noll och inget med pirater att göra. Det har med den krassa verkligheten att göra och vad poeters ekonomi anbelangar, så har den dessvärre alltid sett ut ungefär som den gör nu.

Gratisdebatten är jag van att ta. Den dyker upp varje gång jag pratar om fildelning. Jag måste dock erkänna att jag är både förvånad och chockerad över att se Författarförbundets ordförande vädra av samma unkna argument i en debatt om bibliotekens möjligheter att utföra sitt viktiga arbete. Någonting är stort fel om Författarförbundets ordförande talar om människor som lånar böcker på biblioteket som “gratisätare som vill frossa på andras bekostnad”. Hade han skrivit det för tio år sedan hade folk med rätta krävt hans avgång, men i kölvattnet efter upphovsrättsindustrins lobbyarbete mot allt vad kulturdelning heter så finns det inte längre någonting som är heligt. Man tuggar snällt i sig att ordföranden för Författarförbundet attackerar våra folkbibliotek för att de försöker göra det de ska: låna ut böcker.

Söderlunds historielöshet är deprimerande. Före de första folkbibliotekens tid såldes inga stora upplagor av något. Biblioteken är det breda läsandets själva fundament. Utan folkbibliotek skulle förlag och författare till slut inte ha några läsare att sälja böcker till. Biblioteken har fött fram generationer av läsare och det är viktigt för hela bokbranschens ekonomi att de ges möjligheten att fortsätta göra det. Bokälskare läser nämligen inte bara böcker. De köper dem också.

Söderlunds bild av samtiden är också en smula deprimerande. Biblioteken är viktiga kulturella centralpunkter utspridda i samhället. Här arrangeras allt från bokcirklar till seminarium och författarträffar. Om man undergräver bibliotekens möjlighet att låna ut böcker kommer man även att skada denna verksamhet. Det är inte önskvärt för någon. Speciellt inte för författare och poeter som har en av sina inkomstkällor i just denna verksamhet.

Jag delar Söderlunds bild av att poeter och författare generellt har en dålig ekonomiskt situation. Det är ytterst få som kan försörja sig enbart på skrivande. Så har det tyvärr alltid varit. Jag skulle önska att det var annorlunda. Det finns dock lösningar, som jag hoppas att Författarförbundet tar till sig.

Sluta att lägga er på rygg för Förläggareföreningen. I avtal efter avtal har Förläggareföreningen kört över Författarförbundet som om det vore en mycket liten och oansenlig vägbula som man inte ens behöver bromsa lite innan man kör över. Lås inte inte in era medlemmar i ett gammalt system som alltid behandlat dem styvmoderligt. Anamma det nya. Bli ett modernt förbund som representerar den nya generationens författare i den nya tiden. Det är ett utmärkt sätt att tvinga Förläggareföreningen att lyssna på er.

Bli ett förbund för författarna, inte för förläggarna. Stå på författarnas sida i vått och torrt och hjälp dem att våga ge sig ut i det nya kulturlandskapet. Sluta jamsa med Förläggareföreningen för de kommer i alla fall aldrig att hålla er i handen när det blåser kallt.

Författare har något som förlagen är desperat beroende av. De är den litterära kraftens själva källa. Det är den kraften som förvandlat glada gratisläsare till bokköpare ända sedan de första folkbiblioteken bildades. Våga lite på den kraften. Den är bevisligen stark. Människor har varken slutat att skriva eller läsa böcker för att man kan läsa dem gratis genom bibliotekens försorg.

Use the force, som Obi-Wan Kenobi skulle ha sagt om han vore bibliotekarie på något av våra fina folkbibliotek. Den kommer inte att svika er den här gången heller.

“It was the best of times, it was the worst of times, it was the age of wisdom, it was the age of foolishness, it was the epoch of belief, it was the epoch of incredulity, it was the season of Light, it was the season of Darkness, it was the spring of hope, it was the winter of despair, we had everything before us, we had nothing before us, we were all going direct to Heaven, we were all going direct the other way…”

Så börjar Charles Dickens A Tale of Two Cities som först publicerades 1859. Det är inte utan att jag känner igen mig.

Just nu ramlar det in nyheter av olika slag. Bara sedan årsskiftet har vi försökt stoppa SOPA, sänka roamingpriserna, lyfta problemen med ACTA, belysa FRAs fiffel, uppmärksamma fildelningsrättegångar, protestera mot nedsläckningen av MegaUpload, stå upp för bibliotekens rätt och möjlighet att låna ut e-böcker. Dessutom har fildelning gått och blivit en religion.

Det är den allra bästa av tider, eftersom det finns hur många möjligheter som helst för piratrörelsen att synas och höras. Det är den allra värsta av tider, eftersom det inte tycks finnas ett slut på allt elände som vi måste hugga tag i. Det hjälper dock inte att stirra sig blind på det negativa.

Jag har länge sagt att det måste bli värre innan det blir bättre. Människor måste få personliga erfarenheter av eländet innan de är beredda att lyssna. Olika människor kommer att nå den här punkten vid olika tillfällen. Varje dag rinner bägaren över för fler och fler människor. Det är därför vi hela tiden måste finnas där och påminna dem om att det finns bättre alternativ för framtiden.

Vi har makten att skapa den ljusare delen av Dickens vision från 1859. Vi kan skapa visdomens tid och hoppets vår. Vi har allt framför oss. Vi väljer vår framtid. Det går inte åt helvete om vi bestämmer oss för att det inte ska göra det.

Om du är en av dem som bestämt dig, så låt det inte stanna där. Gör något. Att göra något är dock inte att mejla mig och påstå att ingen annan gör något. Det är för det första inte sant. Det är dessutom ett rent slöseri med tid. På den tid det tar att skriva ett mejl till mig hade man gott och väl hunnit skriva en insändare till sin lokaltidning eller planera en piratfika. Det vore dessutom ett bättre sätt att använda tiden.

Här kommer fler bra sätt att investera sin tid:

Skriv insändare och debattartiklar. (Här finns tips i text- och videoform.)

Bilda en lokal förening i din kommun. (Ta kontakt med vår lokale samordnare Andreas Svensson, så hjälper han er med det praktiska.)

Dra igång eller hoppa på ett projekt. (Opinionsbildning kan bedrivas på alla möjliga olika sätt. Hitta det sätt som passar dig bäst och dra med dig ett gäng.)

Bli kandidat. (Tala om att du tänker kandidera för en plats på någon av våra valsedlar och förtjäna din plats genom att arbeta med din kandidatur och för partiet.)

Bli Guldpirat. (Om tiden och inspirationen tryter kan du alltid ge ett månatligt bidrag till partiet. Varje krona gör dina medpiraters arbete lättare. Inget belopp är för stort eller för litet.)

Tycker ni förresten att jag tjatar om hur duktiga Södertäljepiraterna är? Det beror på att de också är duktiga på att tala om för mig vad de gör. Jag tjatar mer än gärna om hur duktiga ni alla är, men det kan jag bara göra om ni mejlar mig och talar om vad ni har för er. Snart kommer ni själva att kunna berätta om allt ni gör direkt på den nya hemsidan, men tills den är uppe hjälper jag er mer än gärna att sprida information.

2012 ska bli handlingarnas år. Ingen kan göra allt, men alla kan göra något. Du med.

Nu ska jag bege mig till “Otrolig Onsdag” som UP Stockholm och PP arrangerar klockan 18:30 på Styrbjörnsvägen 3 i Aspudden. Det är ännu ett exempel på bra saker som pirater just nu håller på att dra igång runt om i landet. Kom förbi om du befinner dig i Stockholmstrakten!

Ha det så bra,
Anna
————————-
Anna Troberg
Partiledare
Blogg – Nyheter24
————————-

Det rasar en viktig kulturdebatt om bibliotekens möjlighet att låna ut e-böcker på SvD Kulturs debattsida.

Debatten inleddes med att Författarförbundet ville att man ska låtsas att e-böcker är gjorde av papper och bara tillåta ett lån i taget av en e-bok. De fick snabbt mothugg av förläggaren Anna Vogel som ifrågasätter förlagsägda e-boksdistributören Elibs monopolställning och efterfrågade bättre alternativ.

I dag ger Unni Drougge och jag oss in i debatten genom att vänligt, men bestämt uppmana Författarförbundet att sluta spana efter den tid som flytt.

Man kan inte låtsas som om utvecklingen inte gått framåt. Man får inte stympa nya fantastiska möjligheter genom att tvinga in det nya i det förflutna. Faktum är att det inte går. Tiden och utvecklingen har alltid sin gång.

Förläggareföreningen har dessutom ännu en viktigt sak att beakta. De måste kunna vara goda representanter för de unga, nya författarna. De författare som inte vill sätta på sig de traditionella förlagens korta koppel, utan hellre använder de nya möjligheterna. Om de inte känner sig representerade av Författarförbundet kommer de att vända sig någon annanstans och det är en dålig framtidsinvestering för Författarförbundet.

Nåväl, hela artikeln kan ni läsa här. Det har kommit igång en intressant diskussion i kommentarsfältet, som jag följer och deltar i med stort intresse. Var med du också!

I går pratade jag om Facebook i P4 Sjuhärad. (Ca 14 min in i klippet.) Jag har pratat om det tidigare i “Epstein i P1“. Jag kommer att prata om det många gånger till. Det kan jag lova.

Det finns nämligen en hel del att säga om Facebook och om hur de hanterar privat information om oss. Det är svårt för en vanlig användare att veta hur mycket information som Facebook faktiskt samlar in om en och hur de använder den.

Annonserna kan ibland vara en skrämmande påminnelse om att de nog vet betydligt mycket mer än vad man skulle vilja, men det räcker inte för att man alltid ska tänka till om hur man använder Facebook.

Det är lätt att glömma att nätet aldrig någonsin glömmer. Bilder och statusrader finns alltid kvar. Jag satt och funderat på hur man bäst illustrerar detta dilemma på ett bra sätt utan att förmana och hötta med pekfingret. Då hittade jag den här pedagogiska lilla videosnutten med Ellen DeGeneres. Hon har tagit sig friheten att kika på sin publiks Facebook-sidor:

Skulle ni känna er 100% lugna om ni satt i publiken och Ellen ropade upp ert namn? Om inte, fundera på det nästa gång ni lägger upp nya bilder eller uppdaterar statusraden.

I morgon, lördag den 14/1 tänker jag demonstrera för en behjärtansvärd sak: Carl Bildts avgång. Det är Damon Rasti som dragit igång initiativet och du kan läsa mer om det på Facebook. Twittertaggen är #Bildt14jan.

Demonstrationen, som fyndigt nog döpts till “Det våras för Bildt“, börjar klockan 13:00 på Sergels Torg och efter det spatserar vi alla iväg till Lundin Petroleums huvudkontor på Hovslagargatan på Blasieholmen.

Det finns mycket att säga om Carl Bildt. Om man är snäll kan man säga att han är en man som vet vad han vill ha och kör sitt eget race. Om man är elak, som jag är, så påpekar man att han faktiskt är utrikesminister och att hans prioriteringar möjligen borde fokusera lite mer på vad som är bra för Sverige och de svenska medborgarna och mindre på vad som är bra för honom själv. Om man är riktigt elak kan man säga att Bildt lider av samma åkomma som SJs tåg i vintertid. Han borde ha gått för längesedan.

Det här handlar inte om politisk färg. Alla som tror på ett öppet och demokratiskt system måste visa vi faktiskt inte tolererar att våra politiska företrädare har ett alldeles för elastiskt och avslappnat förhållande till folkrätt och korruption.

Jag har skrivit ihop en liten text om mina tankar kring vad jag tycker att vi medborgare förtjänar. Alla som känner att de kan identifiera sig med textens “vi” får mer än gärna kopiera den, skriva under och publicera den på sin blogg.

Vi medborgare förtjänar inte Carl Bildt!

Lördagen den 14/1 demonstrerar vi runt om i Sverige och på nätet för en behjärtansvärd sak. Vi demonstrerar för Carl Bildts avgång.

Carl Bildt är Sveriges alldeles egne International Man of Mysteries. Ingen skit tycks fastna på honom. Och om den ändå skulle klibba fast, aldrig så lite, så viftar han snabbt undan den och låtsas som ingenting. Journalister som kräver svar avfärdas och med en min som säger att de borde gå och störa någon annan. Statsminister Fredrik Reinfeldt har låtit Bildt föra sitt egna lilla liv i regeringen länge nog, men det måste få ett slut.

Sverige förtjänar en utrikesminister som inte talar sig varm för frihet och yttrandefrihet på nätet i andra länder, men hjälper till att montera ner frihet på hemmafronten.

Sverige förtjänar en utrikesminister som inte tror att tyst diplomati är detsamma som att göra ingenting.

Sverige förtjänar en utrikesminister som inte tänker med den privata aktieportföljen när regeringen fattar beslut.

Sverige förtjänar en utrikesminister som gör allt som står i hans makt när svenska journalister fängslas utomlands.

Sverige förtjänar en utrikesminister som inte tycker det är svårt att ta ställning mellan två stridande parter där den ena är en diktator beväpnad med stridsflygplan och den andra demonstranter med plakat.

Sverige förtjänar en utrikesminister som inte figurerar i utredningar om folkrättsbrott.

Sverige förtjänar en utrikesminister som inte förmedlar bilden av att vi är ett land som struntar i både folkrätt och korruption.

Vi förtjänar en utrikesminister. Vi förtjänar inte Carl Bildt.

/Anna Troberg, Partiledare Piratpartiet

I detta nyhetsbrev: Några ord från partiledaren – Matnyttiga länkar

Några ord från partiledaren
Det är nytt år och det har rivstartat så ordentligt att jag inte hunnit sätta mig ner och sammanfatta 2011 ordentligt än. Det kommer, men nu ska jag prata lite mer om vad som händer i år.

Vi har tillbringat ett år med att bygga en stabil grund för det arbete som nu tar vid. Grunden är lagd och nu är det dags att bygga uppåt och vidare. Därför kommer jag och resten av ledningen inom kort att dra igång några saker som dels ska hjälpa till att visualisera det arbete vi har framför oss och även tydligt tala om vad just du kan göra för att hjälpa till med olika saker. Det går inte att opinionsbilda ordentligt om alla inte har en tydlig bild av hur vår väg till och bortom valet ser ut.

Här är några av de saker som vi inom kort kommer att köra igång:

Tidslinje - Jag får glädjande nog inte så mycket klagomål i min mejlkorg, men då och då mejlar folk och säger: “Ingenting händer!” och “Vi syns aldrig i media!” Eftersom jag har lyxen att sitta mitt i smeten och inte kan missa vare sig det som händer i partiet eller den media vi får, så vet jag att det inte är sant. Det betyder dock inte att vi inte kan och måste bli ännu bättre. Det finns dessutom ett par viktiga saker att utläsa ur kritiken. Vi måste bli bättre på att visa vad som händer i och utanför media. Vi måste också bli bättre på att tala om hur var och en av oss kan hjälpa till.

Därför kommer vi inom kort att lansera en interaktiv tidslinje på hemsidan där du kan scrolla fram och tillbaka och se vad vi har åstadkommit, vad vi planerar att göra framöver och hur du kan hjälpa till. Tidslinjen kommer att uppdateras efterhand och slutar inte vid supervalåret 2014, utan löper fram till 2018. Om man ska slå handen genom planka ska man inte fokusera på plankan, utan på en punkt bortom plankan. Om man inte gör det når man inte plankan med full kraft.

Ledningspraktikanter - Ett parti måste ha en väl fungerande återväxt för att fungera. Vi måste ha många personer som känner sig redo att axla olika typer av ansvar. Därför kommer vi att ge en möjlighet att under några månaders tid vara ledningspraktikant. Det betyder att man får följa med i ledningens jobb och se vad och hur vi gör saker. Praktikanter kommer också att få driva ett eget projekt som de brinner för med hjälp av ledningen. Om försöket slår väl ut hoppas vi kunna ha omkring tio ledningspraktikanter om året. Du kan bli en av dem.

Jag, kandidat - Det är ungefär två och ett halvt år kvar till EU-valet och två år och nio månader till kommunal- landstings- och riksdagsval. Styrelsen har ännu inte fattat alla praktiska beslut kring det hela, men en sak är säker: Det är viktigt att vi får engagerade, kunniga och representativa pirater som arbetar långsiktigt på listorna. Vi måste ha folk som människor kan känna förtroende för. Hur får man då det?

Det får man genom att redan nu bli en kandidat. Tala om att du tänker kandidera. Börja arbeta lokalt. Starta en lokal organisation om det inte finns en. Skriv insändare och debattartiklar. Opinionsbilda. Visa dina medpirater och alla andra att du menar allvar med din kandidatur och vinn deras förtroende. Två och ett halvt år låter kanske länge, men det tar lång tid att bygga förtroende. En tidig kandidatur kommer även att öka partiets möjligheter att vara ett stöd för de som satsar ordentligt på sin kandidatur.

Därför kommer vi inom kort att göra en drive för att få kandidater att kliva fram och axla en lite större del av ansvaret för att driva fram partiet till framgång i valen 2014.

Mer information kommer. Håll utkik.

Anna
———————————–
Anna Troberg
Partiledare
Blogg – Nyheter24
———————————–

Matnyttiga länkar:

Europa riskerar att få sin alldeles egna SOPA-lag. Henrik Alexandersson berättar om det i Expressen. Jag gissar att detta är en fråga som vi kommer att få jobba mycket med framöver och det gör jag gärna. Sådana här förslag måste motarbetas.

Christian Engström har pratat om Bitcoin på på P1 och jag har har pratat om Facebook i P4 Sjuhärad. (Ca 14 min in i klippet)

Jag har också skrivit en debattartikel och ett par krönikor:

PC för Alla / IDG: “En missad knapptryckning kan kosta mer än hela semestern“.

Norran: “Bokförlagen biter sig själva i foten“.

Kulturbloggen: “Kulturdebatten är ganska ofta gäsp”

Det händer dessutom saker i andra delar av piratrörelsen. 2012 har knappt hunnit börja och vi har redan sett en ny religion födas här i Sverige. Strax innan jul godkände Kammarkollegiet Det Missionerande Kopimistsamfundet som ett religiöst samfund. Det har fått stort genomslag både i Sverige och internationellt och dragit igång en rad spännande diskussioner.

Makt är en komplicerad historia. Det har jag bloggat om tidigare.

Om man tittar på den svenska blockpolitiken, så kan man kortfattat säga att den fungerar ungefär så här:

Stort parti bjuder in mindre partier i hopp om att få regeringsmakten. De små partierna tackar snällt ja och ger upp större delen av sin politik för att driva det stora partiets politik. För att det lilla partiet och dess väljare inte ska begrunda allt de de givit upp för att få nosa på makten allt för mycket, så slänger det stora partiet då och då till dem små godbitar i form av frågor som det stora partiet tycker är små skitfrågor och inte bryr sig om.

Problemet är att det inte är vidare demokratiskt att låta en liten minoritet köra över hela riksdagen för att de ska ha något att skriva hem till sina väljarna om.

Problemet är att det aldrig är en liten skitfråga för de personer som beslutet drabbar.

Problemet är att även om du inte drabbades direkt den här gången, så kanske du gör det nästa. I byteshandeln mellan de stora och de små som hellre behåller makten än moralen finns det inget som är riktigt heligt.

Det här händer ganska ofta. Nu har det hänt igen. Det finns en bred majoritet i riksdagen som vill ta bort tvångssteriliseringen av transsexuella, ändå bryter regeringen mot både Moderaternas och Folkpartiets partibeslut i frågan och slänger åt KD ett köttben för att de ska få känna att de minsann har lite makt de med. Den här gången är det de transsexuellas rättigheter som offras på maktens altare. Vems rättigheter är det nästa gång?

Jag kan inte tolka det hela på något annat sätt än att regeringen tycker att tvångssterilisering är en liten skitfråga som man både kan ha och mista. Man har återigen tydligt visat att man har ett ganska svalt intresse för både demokrati och människors lika rättigheter. Detta ointresse är ett djupt rotat attitydproblem hos regeringen och det är det som ligger till grund för alla integritetskränkade beslut man fattat de senaste åren. Man bryr sig helt enkelt inte speciellt mycket om människor. Man bryr sig om makt.

Regeringens taskiga attityd drabbar inte bara transsexuella. Det drabbar alla. Förr eller senare. Vi sitter alla i samma båt. Jag hoppas innerligt att detta faktum kommer att avspegla sig i reaktionerna till det här märkliga beslutet. Ingen ska behöva kämpa allas kamp ensam.

Utan en väl fungerande opposition spelar regeringen just nu solo och dribblar Sverige mot en dyster framtid. Viljan att övervaka medborgarna och idén om att man kan dela upp medborgarna i A- och B-lag med olika rättigheter är en osedvanligt dålig kombination som det inte kommer att komma något gott ur. Om vi ska kunna mota Olle i grind och stoppa deras framfart, så måste vi hjälpas åt att uppmärksamma varje fulspel oavsett om vi är personligt drabbade eller ej.

Jag kan inte släppa det där med att det kostar biblioteken tjugo kronor för varje utlåning av en e-bok. Jag tycker att det är helt förfärligt. Det finns ingen som helst anledning till att ett e-bokslån ska vara nära tjugo gånger dyrare än ett lån av en vanlig bok.

Det här är något som ställer till stora ekonomiska problem för bibliotek runt om i landet. I en värld där allt fler kommer i kontakt med litteraturen genom e-böcker är det även något som kan komma och minska barn och ungdomars läsintresse. Och vad händer när barn och ungdomar inte läser? De läser inte heller som vuxna. Kontentan är att bokförlagen biter sig i foten när de lägger grunden för ett minskat läsintresse och färre framtida bokköpare.

Eftersom biblioteket i Skellefteå är ett av de senaste biblioteken i raden att känna på problemen med den ohemula avgiften på tjugo kronor per utlåning, så har jag skrivit en debattartikel i Norran om det hela. Där skriver jag bland annat:

Den märkliga inställningen [från bokförlagens sida} grundar sig på idén om att bibliotek är trevliga, men bara om folk inte använder dem för mycket. Redan när de första folkbiblioteken inrättades förfärade sig bokförlagen: ”Läsa gratis? Ingen kommer någonsin att köpa eller skriva en bok igen.”

Det är exakt samma argument som används i fildelningsdebatten. Med tanke på att det både köpts och skrivits en hel del böcker sedan folkbiblioteken kom borde bokförlagen ha tänkt om – men icke. I stället föreslår man avtal som ruinerar biblioteken och på sikt riskerar att minska läsintresset bland våra unga.
I sin jakt på snabba cash biter bokförlagen sig i foten. Varje person som gör sig besväret att ta sig till biblioteket för att låna böcker är en person som det ligger i varje förläggares intresse att ta väl hand om. Varje unge som lånar en bok på sitt lokala bibliotek är den bästa framtidsinvestering en förläggare kan önska sig.

Läs hela debattartikeln. Och glöm inte att klicka på en glad smiley om du gillar vad du läser.

När man sysslar med politik, stöter man ofta på människor som är väldigt arga på en för att de inte håller med om vad man tycker. Det kan naturligtvis kännas tråkigt, man faktum är att varje arg motståndare är en möjlighet.

Ilskan bottnar oftast i en av tre saker:

1. Personen har inte har förstått vad och varför man tycker något. Okunskap och osäkerhet om vad man står inför uttrycker sig ganska ofta i ilska. Jag var en sådan person. Det går att nå fram sådana personer om man bara har tålamod och ger den andrum och möjlighet att tänka själv.

Märk väl att jag inte talar om okunskap, osäkerhet och om att nå fram i bemärkelsen att personen ännu inte sett ljuset och bara väntar på att blint svälja just mina åsikter med hull och hår. Det vore gräsligt. Vad jag menar är att man kan nå dem och ge dem en korrekt bild av vad man står för och vilka skäl man har för det. Sedan är det naturligtvis upp till dem att besluta om de tycker att det är en bra idé eller ej.

2. Personen har skapat sig en egen bild av verkligheten och sedan håller fast vid den oavsett hur världen runt omkring faktiskt ser ut. Om man på något sätt utmanar den verkligheten sparkar de bakut och det tycks inte finnas några gränser för hur långt de kan gå för att få en att inte rubba deras cirklar. De här personerna har bestämt sig. De kommer inte att ändra sig om så verkligheten kommer och slår dem i huvudet.

3. Personen tillhör punkt två, men har dessutom betalt för att ha och behålla sin åsikt. De är till exempel politiker och lobbyister. Det gör dem till utmärkta personer att bygga upp sitt eget förtroende med.

Dessa tre typer av ilska brukar uttrycka sig ungefär likadant, genom försök att förlöjliga och misskreditera motståndaren. Det är nu inget att hetsa upp sig över. Det är en utmärkt möjlighet att bygga förtroende hos alla andra. Ju värre motståndaren beter sig mot en, desto bättre framstår man i åskådarnas ögon. Ingen gillar översittartyper.

Jag har just lyssnat på Radio 1 där Gert Fylking intervjuade Gustav Nipe om Det Missionerande Kopimistförbundet. Det var en mycket intressant och lärorik intervju som jag tycker att ni ska lyssna på. (Jag misstänker att programmet kommer att läggas upp här.) Att upphöja kopiering till en religion är ganska speciellt och i mångas ögon extremt. Det visar om inte annat den stora uppmärksamheten som samfundet fått både här i Sverige och internationellt. Själv är jag agnostiker och tänker därför inte bli medlem i Kopimistsamfundet, men jag tycker ändå att samfundet är ett intressant fenomen.

Gert Fylking tillhör dem som tycker att det är extremt olämpligt att göra religion av kopiering. Det står honom fritt att tycka det. Han har ju rätt att ha sin egen tro. Han tror att kopiering är stöld och att det kommer att leda till harmagedon för allt skapande i världen. Det står honom fritt att tro det. Tro handlar inte om fakta, utan om … tja … tro. Det ligger i sakens natur.

När Fylkings tros cirklar rubbades av Nipes ord om Kopimistsamfundet vevade han på så mycket han kunde. Kopiering var stöld. Nipe hade en ful dialekt. Nipe hade till och med en ful dialekt många gånger. Nipe var antagligen oskuld. För det är så de som inte delar Fylkings tro ser ut i hans ögon. De är tjuvar, med fula dialekter och brist på sexliv.

Det är bara människor som i grund och inte riktigt vågar lita fullt ut på sina egna åsikters kraft och bäring som måste ägna sig åt förlöjligande och politisk tvångsmatning. Vågar man lita på sina egna åsikter vågar man vara öppen för andras. Vågar man litar på sina egna åsikter vågar man ge andra människor lyxen att vara människor även om de inte delar ens åsikt. Vågar man lita på sina egna åsikter vågar man ge andra människor lyxen att bilda sig en egen uppfattning. Det är trevligare både för en själv och andra. Det är dessutom mer effektivt ur opinionsbildningssynpunkt.

Om du inte tror mig, så fundera på detta:

Vad känner du när du ser en någon stå och förlöjliga och idiotförklara en person som behåller sitt lugn, sans och värdighet? Känner du tillit och respekt för den som skriker och härjar eller till den som vägrar sjunka till samma låga nivå?

Vad känner du när människor försöker köra ner sina åsikter i halsen på dig? Känns det bra? Blir du benägen att lyssna eller att sätta en bit tejp över munnen på dem?

Faktum är att det är mycket få som känner respekt och tillit för någon som klampar in debatten och meddelar att motståndaren är en idiot som inte fattar något och dessutom har fel hår, kön, bil, dialekt, whatever. Jag vet att en del får en kick av att häva ur sig sådant, men det är en ganska egoistisk kick om man har ambitionen att förändra världen till det bättre. Att vara en otrevlig tölp är ett mycket effektivt sätt att marginalisera sig själv och sina åsikter. Är den där kicken verkligen värd det?

Att vara trevlig är inte att vara dum eller vek. Det är smart att vara trevlig och ha i det närmaste oändligt tålamod med de som inte delar ens åsikter, även när de beter sig illa. Det går utmärkt att bli riktigt arg och att sätta gränser för hur mycket skit man tolererar att ta emot utan att bete sig som en tölp.

Varje gång man lyckas hålla huvudet kallt när det debatten hettar till vinner man någons tillit och respekt och det är till syvende och sist exakt det opinionsbildning handlar om. Varför tror ni att Reinfeldt bara skriker och härjar bakom stängda dörrar?

Det är något som även vi pirater måste ha i bakhuvudet. Vi är, lika lite som någon annan, immuna mot högt blodtryck. Om ni känner att blodtrycket stiger i debatten, så kom ihåg detta: En riktigt infernaliskt ilsk motståndare är ett utmärkt tillfälle att själv bygga förtroende.

När man sysslar med politik, stöter man ofta på människor som är väldigt arga på en för att de inte håller med om vad man tycker. Det kan naturligtvis kännas tråkigt, man faktum är att varje arg motståndare är en möjlighet.

Ilskan bottnar oftast i en av tre saker:

1. Personen har inte har förstått vad och varför man tycker något. Okunskap och osäkerhet om vad man står inför uttrycker sig ganska ofta i ilska. Jag var en sådan person. Det går att nå fram sådana personer om man bara har tålamod och ger den andrum och möjlighet att tänka själv.

Märk väl att jag inte talar om okunskap, osäkerhet och om att nå fram i bemärkelsen att personen ännu inte sett ljuset och bara väntar på att blint svälja just mina åsikter med hull och hår. Det vore gräsligt. Vad jag menar är att man kan nå dem och ge dem en korrekt bild av vad man står för och vilka skäl man har för det. Sedan är det naturligtvis upp till dem att besluta om de tycker att det är en bra idé eller ej.

2. Personen har skapat sig en egen bild av verkligheten och sedan håller fast vid den oavsett hur världen runt omkring faktiskt ser ut. Om man på något sätt utmanar den verkligheten sparkar de bakut och det tycks inte finnas några gränser för hur långt de kan gå för att få en att inte rubba deras cirklar. De här personerna har bestämt sig. De kommer inte att ändra sig om så verkligheten kommer och slår dem i huvudet.

3. Personen tillhör punkt två, men har dessutom betalt för att ha och behålla sin åsikt. De är till exempel politiker och lobbyister. Det gör dem till utmärkta personer att bygga upp sitt eget förtroende med.

Dessa tre typer av ilska brukar uttrycka sig ungefär likadant, genom försök att förlöjliga och misskreditera motståndaren. Det är nu inget att hetsa upp sig över. Det är en utmärkt möjlighet att bygga förtroende hos alla andra. Ju värre motståndaren beter sig mot en, desto bättre framstår man i åskådarnas ögon. Ingen gillar översittartyper.

Jag har just lyssnat på Radio 1 där Gert Fylking intervjuade Gustav Nipe om Det Missionerande Kopimistförbundet. Det var en mycket intressant och lärorik intervju som jag tycker att ni ska lyssna på. (Jag misstänker att programmet kommer att läggas upp här.) Att upphöja kopiering till en religion är ganska speciellt och i mångas ögon extremt. Det visar om inte annat den stora uppmärksamheten som samfundet fått både här i Sverige och internationellt. Själv är jag agnostiker och tänker därför inte bli medlem i Kopimistsamfundet, men jag tycker ändå att samfundet är ett intressant fenomen.

Gert Fylking tillhör dem som tycker att det är extremt olämpligt att göra religion av kopiering. Det står honom fritt att tycka det. Han har ju rätt att ha sin egen tro. Han tror att kopiering är stöld och att det kommer att leda till harmagedon för allt skapande i världen. Det står honom fritt att tro det. Tro handlar inte om fakta, utan om … tja … tro. Det ligger i sakens natur.

När Fylkings tros cirklar rubbades av Nipes ord om Kopimistsamfundet vevade han på så mycket han kunde. Kopiering var stöld. Nipe hade en ful dialekt. Nipe hade till och med en ful dialekt många gånger. Nipe var antagligen oskuld. För det är så de som inte delar Fylkings tro ser ut i hans ögon. De är tjuvar, med fula dialekter och brist på sexliv.

Det är bara människor som i grund och inte riktigt vågar lita fullt ut på sina egna åsikters kraft och bäring som måste ägna sig åt förlöjligande och politisk tvångsmatning. Vågar man lita på sina egna åsikter vågar man vara öppen för andras. Vågar man litar på sina egna åsikter vågar man ge andra människor lyxen att vara människor även om de inte delar ens åsikt. Vågar man lita på sina egna åsikter vågar man ge andra människor lyxen att bilda sig en egen uppfattning. Det är trevligare både för en själv och andra. Det är dessutom mer effektivt ur opinionsbildningssynpunkt.

Om du inte tror mig, så fundera på detta:

Vad känner du när du ser en någon stå och förlöjliga och idiotförklara en person som behåller sitt lugn, sans och värdighet? Känner du tillit och respekt för den som skriker och härjar eller till den som vägrar sjunka till samma låga nivå?

Vad känner du när människor försöker köra ner sina åsikter i halsen på dig? Känns det bra? Blir du benägen att lyssna eller att sätta en bit tejp över munnen på dem?

Faktum är att det är mycket få som känner respekt och tillit för någon som klampar in debatten och meddelar att motståndaren är en idiot som inte fattar något och dessutom har fel hår, kön, bil, dialekt, whatever. Jag vet att en del får en kick av att häva ur sig sådant, men det är en ganska egoistisk kick om man har ambitionen att förändra världen till det bättre. Att vara en otrevlig tölp är ett mycket effektivt sätt att marginalisera sig själv och sina åsikter. Är den där kicken verkligen värd det?

Att vara trevlig är inte att vara dum eller vek. Det är smart att vara trevlig och ha i det närmaste oändligt tålamod med de som inte delar ens åsikter, även när de beter sig illa. Det går utmärkt att bli riktigt arg och att sätta gränser för hur mycket skit man tolererar att ta emot utan att bete sig som en tölp.

Varje gång man lyckas hålla huvudet kallt när det debatten hettar till vinner man någons tillit och respekt och det är till syvende och sist exakt det opinionsbildning handlar om. Varför tror ni att Reinfeldt bara skriker och härjar bakom stängda dörrar?

Det är något som även vi pirater måste ha i bakhuvudet. Vi är, lika lite som någon annan, immuna mot högt blodtryck. Om ni känner att blodtrycket stiger i debatten, så kom ihåg detta: En riktigt infernaliskt ilsk motståndare är ett utmärkt tillfälle att själv bygga förtroende.

Jag älskar bibliotek. Det har jag alltid gjort. Det är min mammas förtjänst.

När jag var liten plockade min mamma med mig och min bror till Borlänge Statsbibliotek en gång i veckan. Där fick vi välja tre böcker var och vi fick välja precis vad vi ville. Det betydde rent konkret att jag varje vecka lånade någon skräckis som var illustrerad av Hans Arnold, någon lämplig bok om mumifiering och något bra av Maria Gripe eller något spännande om den franska revolutionen. Ja, jag var ett morbidt och märkligt litet barn.

Om jag någon gång får barn tänker jag också släpa iväg dem till ett bibliotek en gång i veckan. Det är en ypperlig familjetradition att bevara.

Svenska bibliotek har dock en hel del problem. Redan när jag var fjorton och var prao på ett litet bibliotek tillbringade bibliotekarierna fikapauserna med att förfära sig över bibliotekens tynande tillvaro med ständiga nedskärningar. Jag som var mer eller mindre uppvuxen på biblioteket förstod ingenting.

I min värld var det en fullkomligt otänkbar tanke att prioritera bort biblioteken. De var ju fantastiska. Det var där man lärde sig en massa. Det var där man fick möjligheten att besöka andra världar och leva sig in i andra människors vardag. Det var ett ställe där man växte som människa. Bibliotekarierna som hasade runt på den ljuddämpande heltäckningsmattan med sina små bokhyllor på hjul iförda manchester-kavajer med skinnlappar på armbågarna eller mjuka Gudrun Sjödén-kläder med träbroscher var det närmsta superhjältar jag hade i mitt liv.

Dagens bibliotek har fått en alldeles ny utmaning att tampas med: utlåning av e-böcker. Biblioteken vill gärna låna ut e-böcker, men bokförlagen sätter käppar i hjulet. Just nu måste biblioteken betala 20 kronor per utlån till e-boksdistributören Elib. I takt med att människor läser fler och fler e-böcker är detta en avgift som kommer att ta kål på biblioteken om inget görs.

I Skellefteå, och säkerligen på andra ställen, har detta resulterat i att biblioteken tvingas begränsa människors möjligheter att låna e-böcker. Det är helt enkelt ekonomiskt ohållbart att låna ut e-böcker. Ewa Lilja som är bibliotekarie i Skellefteå är med all rätt bedrövad:

Vi vill ju att folk ska låna e-böcker. Kruxet är att hitta en smidigare lösning.

Så hur ser då det kruxet ut? Jag har bloggat om det tidigare på min blogg på Nyheter24: “Förläggareföreningen suger ut biblioteken“. Där berättar jag lite mer om hur Förläggareföreningen vill att e-bokslån ska hanteras:

Förläggareföreningen har tydligen lagt fram ett förslag på hur e-böcker ska få lånas ut på biblioteken. Jag rekommenderar att ni sätter er innan ni läser vidare. Har ni ett säkerhetsbälte bör ni nog sätta på det med.

Förläggareföreningen föreslår att man delvis ska likställa digitala böcker och pappersböcker. Man vill bland annat att:

“…biblioteken köper en utlåningslicens för varje titel. Varje licens motsvarar ett exemplar av boken och kan bara lånas ut till en person i taget.

Till detta läggs en begränsning, antingen så att licensen bara gäller för utlåning under en viss tid, eller för ett visst antal utlån. Därefter måste den förnyas.”

Förläggareföreningen anser alltså i korta ordalag att vi ska låtsas som om ingenting har hänt. Vi ska strunta i att tiderna förändras och att utvecklingen gått framåt. Vi ska låtsas att en digital fil fungerar på samma sätt som en pappersbok för att de ska kunna vinna kortsiktig ekonomisk vinning.

Förläggareföreningens agerande är ungefär lika konstruktivt som att låtsas att en tryckt bok är en illuminerad vellumhandskrift. Eller varför inte låtsas att en papyrusrulle är en lertavla med kilskrift?

Vid alla dessa teknikskiften har inte bara sättet vi skriver på, utan även hur vi distribuerar det skrivna ordet förändrats radikalt. Det är märkligt att tro att den digitala teknikens intåg skulle vara ett undantag. Än märkligare är det att tro att dagens författare och förläggare skulle vara mindre kapabla att anpassa sig efter en ny verklighet än vad deras föregångare har varit. Jag tycker faktiskt inte att det gör en massa duktiga personer inom bokbranschen rättvisa.

Varje person som gör sig besväret att ta sig till ett bibliotek för att låna böcker av papper eller i digital form är en person som det ligger i varje förläggares intresse att ta väl hand om. Varje unge som lånar en bok på sitt lokala bibliotek är den bästa framtidsinvestering en förläggare kan önska sig. Varje sak som gör bibliotekens arbete lättare är en bra sak för bokbranschen. Ett boklån är inte förlorad försäljning. Det är en möjlighet till ökad försäljning.

Dessvärre vägrar Förläggareföreningen och många bokförlag inse detta. Elib, som får de där 20 kronorna för varje bok ägs inte speciellt förvånande av av Bonnierförlagen, Natur & Kultur, Norstedts förlagsgrupp och Piratförlaget. Det är snabba cash som spökar. Långsiktiga investeringar tycks de ha tappat intresset för.

I det här sammanhanget kan det för även vara intressant att nämna att till exempel Bonnierförlagem i princip hotade och tvingade sina författare att skriva under urdåliga e-boksavtal. I min ovan nämnda bloggpost berättade jag vad Theodor Kallifatides tyckte om behandlingen:

Det är ingen hemlighet att många förlag gjort en poäng av att försöka köra över sina författare vad det gäller just e-boksavtalen. Theodor Kallifatides beskrev det e-boksavtal som Bonnier tvingade på sina författare som ”att bli påsatt”. Han har en poäng, speciellt med tanke på att avtalet ”förhandlades” fram enligt principen: ”Skriv på eller lämna Bonniers”. Sådant kan man kosta på sig när man är Bonniers.

Jag ville bara nämna det om någon trodde att Förläggareföreningens agerande möjligen skulle kunna bottna i någon sorts omsorg om författarna. De skiter i dem. Man har inte ens frågat författarna vad de tycker om saken. Det berättar Författarförbundets ordförande, Mats Söderlund.

Nu kom jag på att jag ljög när jag sa att bokförlagens tilltag var en ny utmaning för biblioteken. Det är det inte. Redan när de första folkbiblioteken kom på 1800-talet förfärade sig bokförlagen enligt principen “Läsa GRATIS?! Då kommer ju ingen någonsin att köpa böcker mer och då kommer INGEN att skriva en enda bok till!” Och som ni alla vet har det inte skrivits eller köpts en enda bok sedan dess… Ja, herregud… Påminner resonemanget om en annan aktuell debatt?

Piratpartiet i Södertälje har intresserat sig speciellt för just bibliotekens situation och har tagit fram förslag på hur situationen skulle kunna förbättras. Jag följer det arbetet med spänning och vill gärna få in så mycket feedback som möjligt på det från er som jobbar inom biblioteksvärlden. Era erfarenheter är oerhört viktiga för oss i arbetet med att formulera konkret sakpolitik som kan göra biblioteken till den centrala del av det nya kulturlandskapet som de borde vara.

Biblioteken är guldgruvor. De måste värnas. De får inte utarmas för att Förläggareföreningen och bokförlagen inte förstår att bibliotekarierna, dessa tappra hjältar i mjuka kläder och fotriktiga skor, antagligen säljer mer böcker åt dem än vilken gigantisk pr-kampanj som helst. Något måste göras, för så här kan vi ju faktiskt inte ha det.

Upphovsrättsdebatten har blossat upp igen de senaste månaderna. Det är mycket positivt.

Tidigare hängdes stora delar av den debatten upp på Pirate Bay. Det var naturligtvis både taktiskt och smart, men i ett mer långsiktigt perspektiv bättre om debatten lyfts från att inte bara handla om Pirate Bays vara eller inte vara. Det handlar ju om så mycket större saker.

Det är just de där större sakerna som har börjat bubbla upp till ytan nu och det är ett stort framsteg.

SvD har just nu en intressant artikelserie om fildelning, som jag tycker att ni ska läsa.

“Fängelse hotar en halv miljon fildelare.”

“Riskfritt för vardagspirater.”

“Privata bolag gör polisjobb.”

Om man läser de där artiklarna noga, så hittar man två generella linjer.

1. Det är socialt accepterat att fildela.

2. Åklagarna fiskar efter att få skruva åt tummskruvarna på fildelare ännu hårdare.

Den första punkten är positiv. Det betyder nämligen att vi kommer att vinna fighten. Lagstiftning brukar nämligen så småningom landa i att ganska skapligt reflektera vad folk accepterar eller inte accepterar. Det är en process som tycks uppstå ganska naturligt.

Den andra punkten är tråkigare, för den kommer att innebära att den naturliga processen kommer att försenas och det kan få en del otrevliga följdverkningar.

Fler människor kommer att släpas inför rätt för en handling som inte borde vara kriminaliserad. Det är ett stort problem på individnivå. På samhällsnivå är det ett stort problem, eftersom jakten på fildelare är den röda matta som övervakningssamhället just nu spatserar in i våra liv på.

Och medan jag satt här och funderade på det så kom det spännande nyheter från Frankrike. Det har nämligen visat sig att det har fildelats upphovsrättsskyddat material från minst 250 olika datorer inne i presidentpalatset. Det är ju en ganska grov förseelse om man ser på det med en upphovsrättsextremists ögon. Det kanske är dags att använda sig av Hadopi-lagen och stänga av presidentpalatsets internetuppkoppling.

Låter det knäppt att stänga av uppkopplingen? Det är det naturligtvis. Att sparkas ut från nätet är ett oerhört hårt straff i dagens samhälle, då det betyder att man kanske inte kan sköta sitt jobb, betala räkningar, sköta skolarbete, etc. Straffet står helt enkelt inte i proportion till brottet.

Trots detta tycker president Sarkozy själv att det är precis så man ska behandla folk som fastnat med fingrarna i internets underbara syltburk. Det kanske är dags att låta honom smaka sin egen medicin och se hur kul han tycker att den är.