Ingvar Svensson passar på att i sin blog Utblick Svensson underkänna alla som inte håller med honom i FRA-frågan. I och med detta gör han precis som alla andra bloggare i detta ämne, så det är inget nyskapande. Skillnaden är att Ingvar Svensson undrar varför alla tror att FRA skall läcka som ett såll, när inga andra myndigheter gör det. Det förekommer ju till exempel aldrig att poliser läcker hemligheter till journalister och andra, eller att sjukhus faxar känsliga uppgifter till fel nummer.

På sin blog skriver Katarina Brännström att de 14 moderater som gick ut med en gemensam skrivelse i DB Debatt är populister och att de inte begripit frågan.
Som så många som argumenterar för FRA-lagen tror hon att man på något sätt kan sortera saker utan att titta på dem, och att alltså alla mail etc kan sorteras i "skumma" och "icke skumma" utan att de analyseras.
Jag vill också ha ett trollspö som kan göra sånt.

Många har helt missat den för mig viktigaste delen i motståndet mot FRA. Folk hänger upp sig på frågor som "skall vi inte få ha ett försvar" eller "det skall ju finnas kontrollinstanser", vilket betyder att de lyssnat på en del missvisande argument från diverse sidor. För mig är det viktigaste "målglidningen". Mission creep, på engelska. Om vi låter de här hemliga hemliga människorna komma till skott nu vet vi inte vad de sysslar med i morgon.

Häromdagen skrev jag att när något väl införts finns det kvar för evigt. Fortfarande på 1970-talet steriliserade vi de "mindre vetande" eftersom de inte borde fortplanta sig.
Svd passade på att göra mig en tjänst genom att komma med ett exempel på att vissa fortfarande vill ägna sig åt att kastrera de som inte passar in.
Skulle samhället ha gått framåt? Bah.

Cordelia Edvardson skriver tänkvärt i Svenska Dagbladet om de små människornas medlöpande i onda händelser. Hon refererar till Hannah Arendt och hennes beskrivning av "den banala ondskan". De små människornas tysta medverkan i många små onda handlingar som tillsammans bildar en gigantisk katastrof.

En god vän i databranschen berättade en gång om sin chef, som hade en ny och intressant metod att sätta skräck i löneslavarna. Han kallade det "management by accordion". Det finns en massa trendiga sätt att chefa; "management by walking around" där chefen cirkulerar bland de anställda och på ett ledigt sätt skrämmer dem till underlydnad. Det finns "management by objectives" där man sätter upp specifika mål, och i sverige har vi "management by perkele" som utövas av finska chefer med mjäkiga svenska anställda.